Kvinnokampens historia

Feminism är en intellektuell och politisk rörelse för kvinnans fulla ekonomiska, sociala och politiska jämställdhet med mannen. Rörelsen kan spåras till 1700-talet och har sedan dess funnits i en rad olika gestalter. Ordet var ursprungligen ett nedsättande ord för kvinnor som inte ansågs bejaka sin kvinnlighet utan ville bli som män. Benämningen togs dock över av kvinnorörelsen vid den internationella kvinnokonferensen i Paris 1892. Från ursprunget i den franska revolutionen har feminismen vuxit till att idag bli en betydande intellektuell och folklig kraft. Den feministiska tankerörelsen har sitt urspung i den franska revolutionens tankar om alla människors lika rättigheter. Sedan dess har har rörelsen genomgått tre olika vad man brukar kalla vågor. Den första vågen karakteriseras av kampen för lika rättigheter och rösträtt, den andra vågen karakteriseras av uppvärderandet av kvinnan och den tredje av utsuddandet av könsgränserna.

- Första vågen

Under 1850- och 60-talen organiserades kvinnorörelsen i USA och Storbritannien som blev en förebild för flera andra länder i europa och norden som följde efter. Det började växa fram liberaler som hyste åsikten att kvinnor skulle garanteras samma medborgerliga och politiska rättigheter som män. Utmärkande för den tidiga kvinnorörelsen var betoningen på juridiska rättigheter och lika sociala villkor för kvinnor och män. Huvudsakliga krav var rätt till utbildning och förvärvsarbete, juridiska reformer för både gifta och ogifta kvinnor (lika, arvsrätt, myndighet, äganderätt inom äktenskapet med mera) och slutligen rösträtt till lagstiftande församlingar. Kampen blev hård och bitter i många länder och kvinnorna fick kämpa för att vinna stöd i de politiska partierna. En del feminister ansåg att deras mål bara kunde uppnås om de var en del av en större rörelse såsom socialismen eller kommunismen. När bolsjevikerna grep makten i Ryssland 1917 och grundande den nya Sovjetunionen tog vissa ledande feminister såsom Aleksandra Kollontaj plats i regeringen. Det stiftades lagar om att kvinnor skulle ha rösträtt, rätt att skilja sig, få samma lön som män och rätt att ta mammaledighet. Det startades daghem och kollektiva kök. Utbildningskampanjer höjde den kvinnliga läskunnigheten drastiskt. Lagarna om lika lön genomfördes dock inte och de bäst betalda arbetena och maktpositionerna gick fortfarande till män. När första världskriget bröt ut uppmuntrades kvinnor att arbeta. Under denna tid avstannade den kvinnliga kampen för rösträtt. Kvinnor arbetade när männen var i krig och fick en chans att stå på egna ben och vara självständiga. Kriget medförde att rösträttsfrågan avdramatiserades och en del fördomar om kvinnors förmåga försvann. Efter kriget kom 1920-talets ekonomiska depression och kvinnorna tvingades lämna de jobb som de hade under kriget. När kampen för kvinnlig rösträtt var över verkade den viktigaste feministiska kampen vara vunnen. Feminismen arbetade fortfarande mest med juridiska frågor som abort, arbetsförhållanden, rätten att använda preventivmedel och sexualundervisning.

- Andra vågen

Under 1950-talet återhämtade sig västvärldens ekonomi efter andra världskriget och blev gradvis stabilare. I populärkulturen frodades en bild av kvinnan som kvinnlig och huslig. Men nu publicerades också en bok som kom att omdana mycket av det feministiska tänkandet och kom att förändra den riktning som feminismen tog i framtiden. Det var Simone de Beauvoirs "Det Andra Könet" som gavs ut på franska 1949 och översattes till engelska 1953. Titeln på verket syftar på det synsätt som ger att mannen är normen medan kvinnan är negationen, det andra, den som inte är en man. Kvinnan definieras i förhållande till mannen, inte till sig själv. Hon tillskrivs därför de egenskaper som männen inte vill ha och formas på så sätt till att låsas i sin könsroll. Tidigare feminister anklagades för att vilja skapa ett system där mannen var det eftersträvansvärda. På 1960-talet vaknade kvinnorörelsen till. Det var i USA som de första protesterna hördes från allmänheten mot en strukturell ojämlikhet mellan könen och ett förlegat kvinnoideal. Med den amerikanska feminismen som förebild bildades en rad grupper i Europa under 1960- och 70-talen. Utmärkande för den andra vågens kvinnorörelse är att kvinnors villkor lyftes upp på en politisk nivå och att kvinnoförtryckets orsaker och upprätthållande och teoretiserades. Ord som patriarkat, feminism, kvinnoförtryck, exploatering och sexism började användas i debatterna om ojämlikheten mellan könen. Tidens radikala rörelse var den som senare kom att kallas hippies. Här samlades många av dem som var engagerade i olika radikala frågor. Men många upptäckte snart att könsrollerna förblev de samma även inom alternativrörelsen; männen stod för talandet, skrivandet och tänkandet medan kvinnor fick ta sin traditionella roll med att lyssna, städa, laga mat och vara sexpartners. Begreppet feminism användes inte så mycket; många talade istället om kvinnlig frigörelse. Man kämpade för att påverka lagar och folks attityder. Kvinnorörelsen som började växa fram hade inga centrala personer och startades inte av någon särskild händelse utan sammanfogades av gemensamma frågor. Rörelsen kan delas upp i en radikalare minoritet och en moderatare majoritet. Den radikala minoriteten försökte skaffa sig nya kopplingar till vänstern och förespråkade ett system som var grundat på kvinnans behov även om det innebar ett uteslutande av männen. Denna del av rörelsen fokuserade på frågor som våldtäkt, pornografi, misshandel av kvinnor i hemmet och diskriminering mot homosexuella kvinnor, medan majoriteten av kvinnorörelsen fokuserade på frågor som säker och legal abort, möjligheten till preventivmedel och rätt till lika lön. Att uppgradera statusen för de kvinnodominerade yrkerna började bli viktigt. Kvinnorörelsen var aldrig enhetlig men de stora organisationerna arbetade för långtgående förändringar inom det nuvarande politiska och ekonomiska systemet och rönte i många länder framgångar till stöd för kvinnors rättigheter. Vissa började också vakna för att många kvinnor levde under mångdubbla förtryck baserade på fattigdom, ras och andra faktorer. En amerikansk svart kvinna tjänade i genomsnitt 40 % av vad genomsnittsmannen gjorde, de vita kvinnorna tjänade 60 %. I spåren av detta har den svarta feminismen och den post-koloniala feminismen vuxit fram. Under sextiotalet utvecklades en öppnare syn på sex generellt i samhället. Den vetenskapliga utvecklingen innebar säkrare och pålitligare preventivmedel och födelsekontroll. År 1960 introducerades p-pillret. Trots motstånd från den katolska kyrkan och en del regeringar blev metoden populär och många kvinnor fick möjlighet att själva kontrollera fortplantningen vilket av många feminister ansågs vara den viktigaste rättigheten av alla. På 1980-talet minskade den feministiska rörelsen (i väst). Den tidigare så starka och inflytelserika kvinnorörelsen tycktes tappa både fart och sympatisörer. Kvinnorepersentationen började minska på många ställen och feminister som Susan Faludi ansåg att det var manssamhället som försökte att upprätthålla sin makt och genom kulturen tvinga tillbaka kvinnorna till deras gamla position. Under 1990-talet upplevde dock feminismen en renässans där många politiska partier började kalla sig feministiska och det bildades feministiska partier i många länder. På Island var Kvennalistinn det första renodlade feminismpartiet som kom in i ett nationellt parlament. Landet blev också det första med en kvinnlig president. I Tyskland hade Die Grünen i vissa delstater enbart kvinnor på sina vallistor. Senare så började vissa feminister anse att feminismen har tappat sin glöd och effektivitet i samband med att partierna började kalla sig för feministiska.

- Tredje vågen

Den tredje vågen av feminism följde inte efter den andra utan är en rörelse som pågår parallellt med den andra vågen. Den andra vågen arbetar fortfarande för ökat inflytande för kvinnan och kvinnans rättigheter. Denna arbetade på ett annorlunda sätt jämför med 1970-talets kvinnorörelser. Inga stora demonstrationer eller rikstäckande organisationer, istället gav man ut tidskrifter, fanzines, böcker och medverkade i etablerade medier. Den tredje vågens feminism inkluderar nya grupper i feminismen. Förtrycket mot hbt-personer (homosexuella, bisexuella och transpersoner) uppmärksammades och gav större plats. Sexualiteten och genus ifrågasatts som konstanter och definieras som kulturella och sociala fenomen. Könskillnaderna är oväsentliga i en värld där alla är lika värda och där biologi inte determinerar dina egenskaper.